Jeans, ärlighet och acceptans
Svarta bootcutjeans inköpta i London i Juli/Augusti 2014. Som redan då var något stora runt rumpan pga att jag redan gått ner typ 2 kg.
Nu sitter de så jävla perfekt. Ursäkta mig. Jag vet att det i dagens samhälle inte är accepterat att tycka att någonting hos en själv/någonting man har på sig är perfekt. Men i min åsikt sitter de helt jävla perfekt så då säger jag det. Jag behöver inte visa någon bild, det spelar ingen roll. Att säga att de sitter perfekt räcker utmärkt för att kunna skapa sig en egen bild.
Självklart känns det relativt skit att veta att dessa jeans som innebär att min vikt förmodligen ligger högre än jag egentligen accepterar. Men jag har inte vägt mig på typ två månader så de exakta siffrorna har jag ingen aning om.
Ärlighet och självinsikt är de viktigaste egenskaperna för mig. Och att vara detta med acceptans. Jag är en hycklare, men det är okej. Jag är livrädd för så mycket, men det gör ingenting. Mina jeans sitter helt jävla perfekt och det suger, men det får vara så. Jag är fruktansvärt trött på mat, men jag äter ändå.
Jag har ingen jävla aning om vem jag är, om mitt liv kommer vara värt allt skit. Men det får vara så. Jag får vänta och se. Stå ut.
Och idag är jag ganska glad, något jag har haft svårt att acceptera - för jag får inte vara glad, det är "fel". Enligt mig. Men här kommer självinsikt, ärlighet och acceptans in: Jag är glad, det är okej. Faktum är att det rent av är bra.