Om att springa
Det finns så mycket jag älskar med att springa. Jag älskar att det går fort, att jag känner mig oövervinnerlig och på något sätt förbipasserande. Att jag kan se allt som händer men liksom stå utanför. Passera som ett moln på himlen. Jag älskar att springa till musik och relatera till den, sätta ihop det jag känner i en energiboll och låta den stråla ut mot omgivningen. Springa fortare när jag är arg eller glad, för att sedan sakta ner lite då jag fått ut den energin och lugna ner mig. Ibland springer jag även till vardags, när jag bara är på väg någonstans, bara för att jag har lust. För att få ut något.
Jag älskar när jag går med min lilla häst till sommarhagen, smacka lite så att han börjar trava och springa bredvid honom. Han har alltid öronen rakt framåt när han travar, det var ju det han föddes att göra. Han är en gammal travare med många kunskapsområden men han kommer alltid att älska att trava.
Men det finns en sak med springandet som jag inte tycker om, och det är hur jag har gjort det till min grej att vara bra på mer än något annat. Hur kort eller långt jag än springer, oavsett vad jag planerat för distans, finns alltid frågan: "Varför orkade jag inte springa längre?"
Och det är någonstans där problemet ligger för mig, med min kropp. Den är en begränsning och en börda för mig. Dessutom förstår jag inte varför, eller hur jag ska få den att orka allt jag vill.
Hur mycket jag än önskar det så kvarstår faktum: Jag är ingen supermänniska.