Om känslor och ett stort "varför inte"
Jag vet hur det är att uppfyllas av en känsla. Så där att man tror att man ska explodera eller implodera. Att det inte finns rum för alla känslor. Så länge har den typen av känslor oftast varit sorg, ilska eller frustration för mig. Däremellan har det legat och grott under ytan, sådär att jag lyckas hålla det på avständ men känner hur det hotar mig med sin växande styrka.
Nu finns en annan känsla under ytan. Glädje. Jag har inte velat ha den känslan även om jag velat ha den. Det har varit fel att må bra. Fel att vara glad. Jag tryckte undan den långt långt bort. Även nu, när jag känner hur den smyger under ytan, vill jag inte riktigt släppa fram den. Det är obehagligt att känna att den finns där.
Samtidigt är jag arg och frustrerad, och det hjälper mig att äta. Varför skulle jag inte få äta en 7-eleven-typ-pizza mitt i natten för att jag inte hann äta ordentlig middag på jobbet, utan snarare mellis. Varför? För att jag redan ätit? För att jag inte klarade mer än 3 km löpning på morgonen för att jag var trött efter att ha jobbat hela dagen innan? För att jag kanske kanske kommer gå upp i vikt? Varför ska det spela någon jävla roll? Varför skulle jag inte kunna äta en mjukglass efter maten? Varför skulle jag inte kunna dricka mangojuice mellan måltiderna? Varför skulle jag behöva dricka äcklig jävla funlight stevia som jag nu mera nästan hatar pga hur mycket jag druckit den under min sjukare period?
Och självklart spelar det roll. Det spelar en jävligt stor roll för mitt jävla huvud och mina jävla hjärnspöken. Men jag ORKAR INTE BRY MIG. Orkar fan inte kriga mer. Jag gör revolt mot mig själv. Eller mot sjukdomen. (Gillar egentligen inte personifiering av sjukdomen men aja. Tänker i alla fall aldrig gå så långt som att säga Anamia eller något. DET är det värsta jag vet)
Den där sommaren när mina föräldrar tvångsmatade mig stod jag en gång på riktigt och skrattade åt mig själv i spegeln. För att anorexin/ätstörningen tog över och jag bestämde mig för att fuska, svälta och dö så gott det bara gick. Nu har jag lust att göra samma sak igen fast denna gång är det jag som skrattar. Inte sjukdomen.
Och ändå är det så hopplöst för någonstans är jag livrädd för att livet inte ska vara värt att leva.
Plötsligt vet jag inte riktigt vilka känslor som jäser under ytan. Jag kan inte skilja dem åt.