Tantens återkomst och om att äta allt
Läste förresten på en feministisk blogg om att det är typ förtryckande att mens anses ofräscht när det faktiskt är helt naturligt. Jag fattar och håller med till viss del. Men hur naturligt det än är så kan väl ingen jävel komma och påstå att det är fräscht? Folk tycker inte att det är speciellt fräscht med vanligt blod heller när jag tänker efter. Det är inte lika tabubelagt men ändå.
Så jag håller med om att det kanske borde vara mindre tabubelagt med mens men det är fortfarande så jävla äckligt. Så varför kan det inte få vara äckligt och out in the open? Varför kan vi inte bara acceptera lingondrickan som den är? Gud vilken tönt jag är.
Mens är så jävla ofräscht men tyvärr är det också naturligt och vi borde inte behöva skämmas när vi har det. Men man kan känna sig ofräsch och inte skämmas på samma gång. Det är inte allt eller inget.
Det där resonemanget var mest för min egen skull.
Så. Idag har jag jobbat, vilket fan inte var kul under dessa omständigheter. Samma sak igår. Sedan har jag varit hemma och gosat med kaninerna och varit glad över att de finns så att jag kan slippa tänka på vissa saker. Sedan har jag ätit en massa. Ätit både "nyttigt" och "onyttigt": nötter, baguette, ost, marmelad, avocado, naturgodis, toblerone, mugcake med grädde och hallon, vattenmelon, tomater, gurka, kiwi, yoghurt, musli, gojibär, grönsaksgryta, ägg. Kort sagt så har jag ätit allt. Vad fan jag är sugen på helt enkelt.
Jag orkar inte bry mig om att jag kan ha en bh nu som länge suttit för löst. Orkar inte bry mig om att jag kan ha ett par jeans som suttit som en säck. Bryr mig inte om att thigh gapet inte finns där längre. Orkar inte bry mig om att låtsas som att jag inte fortfarande är hungrig.
Jag sa till min mamma idag att såhär mycket har jag alltid velat och kunnat äta, tills jag blev sjuk. Och mamma frågade hur jag överhuvudtaget klarade av att bli sjuk, eller hur jag nu ska uttrycka det. Hur jag kunde svälta mig själv när jag är så "matglad".
Jag har ingen aning. Aldrig trodde jag att det skulle bli jag. "Jag älskar mat för mycket" sa jag.
Det är lite som med allting annat: Det vi älskar mest är det som kan såra oss mest. Dålig jämförelse kanske, för maten har inte skadat mig egentligen, utan det är mitt förhållande till maten som skadat mig.
Det är komplicerat.
Men nu ska jag sluta babbla och gå och lägga mig. Har ingen lust, men jag måste väl.