Ätstörning som skyddar för mycket.
Mitt liv består i princip bara av ätstörning. Det är inte bara det att jag är ätstörd, utan det är också så att de flesta jag umgås med är ätstörda, eller har någon annan typ av psykisk ohälsa. Jag tycker nästan bara om att prata om ätstörningar, psykisk ohälsa och hur samhället och alla runt omkring ger mig dålig självkänsla och uppmuntrar ätstörningar. Jag satt just och pratade med en vän om kroppsideal, sjukdom, smalt, portioner och matscheman i typ 4 timmar. Det var nästan det enda vi pratade om. Och så fort samtalet började glida in på annat blev jag uttråkad. Jag vill inte höra om fest och vänner, killar och alkohol. Om det inte hör till mitt eget förflutna.
Så länge jag håller mig utanför den värld som jag vet att alla andra lever i fungerar jag. Så länge jag slipper känna det som vanliga människor känner. Jag vill inte vara vanlig. Jag vill inte vara i den verkliga världen och känna att livet är värt all smärta. Jag vill bort från smärtan.
Jag har nästan inget vanligt liv kvar. Idag lämnade jag min gymnasieskola fär sista gången, med vetskapen om att jag gått miste om alla fester, allt umgänge. Min ungdom. "De tre bästa åren". Jag har gråtit och skrikit över mat, träning, betyg. Skadat och hatat mig själv. Och än är det inte över. Jag är livrädd. Jag vil inte lämna min trygga ätstörning. Fast ändå vill jag. Och ändå gör jag det.
Jag läste en gång en typ av liknelse - att en ätstörning är som en mamma. Trygg och varm och man vill inte lämna henne. Men man vill ändå kunna klara sig själv. Och man vet att man måste på något sätt. Och man vet att det kommer att gå på något sätt. Jag förstod inte riktigt det där förren nu Och det känns bra att i alla fall ha förstått.