Ord och inga visor - Diagnoser och sötsug

Diagnoser och sötsug

Jag har varit en av de "privilegierade" ätstörda, som "lyckats" och fått diagnosen anorexia. Jag erkänner. Att få anorexia var mitt mål under en lång tid och då läkaren till slut konfirmerade diagnosen med ett kort "Jaha. Anorexia Nervosa alltså." fanns en del av mig som på riktigt var stolt. Och jag är nästan säker på att jag inte är den enda. Jämförelse av diagnoser förekommer självklart. Diskret, men ändå.

Diagnoserna är ju ett mått på hur väl vi lyckas som ätstörda.

Nu äter jag. Nu äter jag för mycket. Jag har ett fruktansvärt sötsug hela tiden och skäms över det. Det är en fas i återhämtandet, sa min behandlare idag. En jävligt jobbig fas. För jag känner mig misslyckad som människa och som anorektiker. Fel. Fel. Fel. Det vet jag. Men det är så det känns. Gör allt jag kan för att ge fan i skammen. Äta bör man annars dör man.

Och i och med att jag låter mig själv äta fast det känns jävligt börjar jag känna mig mindre och mindre ätstörd och mer och mer bara störd. Dock vet jag inte riktigt var på stördhetsskalan jag befinner mig.