Klottret
Något som jag valt att tänka mycket på idag är det här med acceptans. Det där ordet som för mig varit lika med resignation vilket för mig är dåligt och svagt. Jag ger inte upp helt enkelt, även om det skulle resultera i min egen död. Varför ska jag acceptera min kropp när jag vet att jag tycker att den är fel?
Min behandlare sa ungefär såhär igår: "Tänk dig att du varje dag går förbi ett plank där någon klottrat "Du är ful". Om du inte ser det direkt så kommer du i alla fall inse det förr eller senare : De där orden syftar inte på dig."
Då fattade jag inte alls, men det börjar gå upp för mig nu. Acceptans innebär inte resignation utan om att inte lägga en värdering i det man ser. Utan att bara acceptera att det finns där, men att det inte betyder något. Gud, jag hör ju själv hur flummigt det är. Men det känns ändå bra att jag börjar förstå det.