Ord och inga visor

Jag fick lust att skriva en låt nu på kvällen, efter att ha ätit jordgubbar med grädde och glass + glass med bär + toblerone till kvällsmellis. Men jag hade inte direkt någonting att skriva om, så jag bara skrev något. Så gled mina tankar in på acceptans och resignation igen. Och jag tänkte att där är jag nu. Jag äter normalt. Jag känner mig ganska nöjd för kvällen nu. Jag har tränat lite extra mycket denna vecka eftersom jag vet att jag nästa vecka inte kommer ha lika mycket tid till det. Och jag hatar hatar hatar att ge efter för kroppens behov, men jag gör det ändå. Försöker acceptera att det egentligen är det enda alternativet. Och försöker att inte tänka på vikten osv. Mamma jämförde det tidigare idag med de som lär sig leva med kronisk fysisk smärta. Mina tankar går omedelbart till Dr. House, som är mer eller mindre drogad hela tiden för att komma undan smärtan han ständigt måste leva med. Han tar den lätta vägen ut, precis som jag hittills har gjort. Det var inte detta jag ville komma till egentligen, utan en annan sak som jag också sett bland annat i House-serien. 

 

The five stages of loss and grieving:

 

Denial

 

Anger

 

Bargaining

 

Depression

 

Acceptance

 

Att det är ett sorgerbete att bli frisk från en ätstörning är något jag fått höra många gånger, men aldrig har jag sett de där fem stegen så tydligt i mig själv förut. Det är så himla tydligt att det är detta jag har gått igenom. Första gången jag blev sjuk, då jag var 16-17 år, var jag i riktig förnekelse (trots att jag någonstans ändå ville bli sjuk och strävade efter det). Jag ville absolut inte äta. Krigade mot mina föräldrar och gjorde allt för att slippa. Så kom den dag då en kompis såg mig gömma mat och var modig nog att säga till om det (fattar fortfarande inte hur hon vågade). Jag blev så fruktansvärt arg, inte på henne, utan bara på allt. Skrek och skrek och skrek att jag aldrig mer skulle äta. Visst hade jag varit arg förut, men aldrig på det sättet. Efter det började jag kompromissa, köpslå, med mina föräldrar, migsjälv, och min ätstörning. Och mycket så höll det på, fram till för ungefär exakt ett år sedan då jag fick för mig att jag skulle deffa. Jag kom aldrig vidare från kompromissandet. Släppte aldrig helt.

 

Så började det om igen. Förnekelse ett bra tag, tills jag slutligen gick tillbaka till SCÄ. Där var jag i förnekelse ett tag till då jag sa nej till precis all hjälp som erbjöds mig. Och så var det en gång då jag satt med min psykolog och någon sjuksköterska och tyckte att de inte fattade någonting. Jag var så arg - för jag kunde ju inte missa skolan för Idun? Totalt otänkbart. Men så gick jag till slut med på ett bedömningssamtal. Inte bindande. Bara se hur det var. Började efter det på riktigt försöka äta igen. Kompromissade med ätstörningen, genom att äta lite mindre än man ska och träna mycket mer än jag borde. Det funkade inte. Så började jag på Idun och kompromissandet fortsatte, om än i mindre och mindre mängd.

 

En sak är annorlunda med mitt sorgearbete - Depressionen har mer eller mindre funnits hela tiden. Och den ständiga frågan, som då och då gjort det ännu värre - Vem är jag om jag mår bra och inte är ätstörd? Är jag värd något alls då? 

 

Nu börjar jag komma till det sista steget - acceptans. Det svåraste steget, som inte många med en ätstörning kommer till. Många stannar kvar i kompromissandet, men kan ändå leva ett hyfsat liv. De tar den lättare vägen, så som jag gjorde förra gången.

 

Men jag ska inte ge upp nu. Jag är inte riktigt där än, i acceptansen, men snart (snart = högst oklart) kanske. Jag har accepterat att jag endast kan bli nöjd med mig själv om jag slutar kriga och ger upp, det vill säga genom Acceptans. Jag har börjat förstå att en tillräcklig mängd mat är det enda alternativet. Och jag har accepterat att en tillräcklig mängd inte är något som kan räknas ut med teoretiska modeller, även om jag förtvivlat sitter med miniräknare och kaloriförbrännaruträkningssidor då och då. Så jag tillåter mig själv extra glass, grädde, choklad och jordgubbar, fast det inte känns bra alls rent psykiskt. Jag har också förstått att jag inte kan styra mitt liv, min kropp eller mina intressen, även om jag ännu letar efter sätt att göra det på. 

 

Acceptansen är ett sorgearbete i sig.