Okej

Denna dag har varit skit. Men nu är den okej. Jag är okej. Jag har ännu inte vågat resa mig på riktigt. Har ännu inte vågat släppa. Men jag har insett att även om jag inte riktigt vill leva så vill jag verkligen inte dö. Verkligen inte. Så jag fortsätter. Fortsätter äta. 

Imorgon ska iduntjejerna ses på kvällen. Jag vill inte gå dit. Jag vill ingenting hellre än att vara hemma i mitt trygga rum. Min fristad och mitt fängelse. Men jag går nog ändå. För att jag inte vill vara en bitch helt enkelt. Och för att jag innerst inne vet att jag behöver det. 

Jag är så jävla stolt och det är mitt största hinder. Och min sjukdom och min psykiska ohälsa är min stolthet och min trygghet. Att gå ifrån det känns jobbigt. Läskigt och förödmjukande. Men jag måste göra det. Åter igen så har jag ingen aning om varför. Jag bara vet att jag måste. 
Allmänt | |
Upp