Ord och inga visor

Bara en av ordinarie behandlare var på plats idag, de andra var på kurs. Han sa något som säkert borde ha oroat mig, men som jag nog faktiskt var helt okej med:

"Det är så synd att jag är den enda här i rummet som sett din resa redan från när du började här. Det är bara jag som kan se vilket vilken skillnad det är."

Jag vet att han inte menade det som att det är skillnad på min kropp, även om det inte går att förneka att min kropp är väldigt annorlunda nu mot när jag började. Han menade att min energi når ut nu. Att jag kommer mer till min rätt nu. 

All den kunskap jag fått under min tid på Idun, den ska hjälpa mig att fortsätta hålla mig ovanför ytan. Så småningom blir den kanske lika självklar som kaloriräknandet varit under så lång tid. Eller ännu mer självklar. 

Jag ska aldrig ge upp.