Universitetet mm
Dock så har jag misslyckats grovt. Jag har inte gått på en enda grej. Inte för att det gör mig så jättemycket. Jag njuter av de fina byggnaderna och den lilla ån. Njuter av att ingen tar närvaro och att ingen märker hur jag smyger in i salen minst 5 min sen. Pendelresan går fort och utnyttjas till plugg, som faktiskt är intressant.
Jag har stannat tiden och släppt alla krav på mig själv. Talar inte med någon i min klass och idag var första gången på en vecka som jag talade med någon alls på hela Uppsala universitet. Tänker inte på framtiden. För en gångs skull låter jag det gå som det går.
Men framtiden finns kvar även om jag försöker att inte låtsas om den. Nästa termin är som ett stort svart hål. Om 11 dagar öppnar högskoleantagningen igen . Vad ska jag söka? Om jag ens ska söka något alls? Inget yrke i världen intresserar mig det allra minsta. Kunskap intresserar mig. Jag vill suga in information och vända och vrida på den. Vill absolut inte tillämpa den i något tråkigt jobb, som i slutändan bara handlar om att hjälpa människor på något sätt. Att jobba för min egen och andras överlevnad lockar mig inte det allra minsta. Livet, som i allas åsikt är så jävla värdefullt, ska det inte vara mer än att jobba med samma saker dag ut och dag in för att tjäna pengar för att kunna äta och ha någonstans att sova dag ut och dag in.
Jag har nog sagt det förut. Men jag förstår inte riktigt vitsen med att leva. Förstår inte varför alla klamrar sig fast vid detta liv som om det var det absolut finaste och viktigaste som fanns. Eller jo, jag förstår väl, antar jag. Det är en instinkt. Vi är skapta så.
Men den enda mening som finns med livet är reproduktion. Att överleva tillräckligt länge för att reproducera. Eller nåt.
Det är denna mening med livet som kommer leda till vår egen utrotning, i form av överbefolkning. Är det inte ironiskt?