Ord och inga visor

Men just idag ville jag bara skriva något. Det kanske är lite osammanhängande, men det är något. Det har gått så lång tid, och ändå ingen tid alls sedan jag skrev här sist. Jag vet inte när det var. Hade jag ens tagit studenten? 

 

Jag bor i en annan stad nu. Jag har bott här i 3.5 år. Jag flyttade hit med förväntningar om guld och gröna skogar, även om ingen jävla människa någonsin lovade mig det. Jag önskar att jag kunde säga att jag vet bättre nu, men helt ärligt så gör jag nog inte det. 

 

Häromdagen sa en människa till mig att jag borde trycka bort mina hjärnspöken en gång för alla. Hon vet egentligen nästan ingenting om alla mina hjärnspöken, mer än att hon vet att de finns. Mina hjärnspöken blir jag aldrig av med, svarade jag då. De har blivit bättre, men de kommer alltid finnas kvar. Sedan sa vi inte mer om det. 

 

Jag har lämnat mycket bakom mig, men tyvärr är det mycket jag lämnat som jag borde ha hållit fast vid. 

 

Det här ska ju vara en recoveryblogg. Jag vet inte om någon drar nytta av det jag skriver här. Om någon får lite styrka av mina motgångar och hur jag hanterar dem. Om någon läser detta och tänker wow, vilken tjej, hon lyckades med det omöjliga och blev frisk. Hon lever säkert ett helt fantastiskt liv nu och det är därför hon aldrig skriver längre. (Det finns förövrigt ingenting som heter fantastiskt liv. Men det finns något som heter bra liv trots motgångar).

 

Ang denna förebild som du kanske (eller kanske inte) finner här. Sorry to pop your bubble. 

 

För hon är inte frisk för fem öre. Sanningen är att hon fortfarande kämpar för att hålla sig ovanför ytan. Hon är livrädd för vad som ska hända i framtiden, om hon ens kommer kunna leva ett normalt liv utan att kollapsa. 

 

Jag vet inte om det är inbillning men hur jag än vänder och vrider på det så står jag kvar här medan alla andra på något sätt fixar att gå vidare med sina liv. Varje gång jag försöker så slutar det med att jag ligger på botten av havet istället. 

 

Det är min sanning, min verklighet, så som jag ser den. 

 

Jag hoppas innerligt att du, vem du än är, tar dig vidare i ditt liv. Att du vänder den onda cirkeln i tid för att komma ur den. Se mig som ett dåligt exempel snarare än ett bra. Häng dig inte kvar i den sjuka världen, så som jag har gjort. Klamra dig inte fast vid den som att den är allt du har. Du har annat. Hitta det friskaste som finns, de friskaste som finns i den här sjuka världen. Klamra dig fast vid det friska. Tänk inte så jävla mycket. Överanalysera inte. Lyssna inte på sjuka människors snack om deras väg till frihet, friskhet osv. 

 

Och, för din egen överlevnads skull, läs inte en blogg skriven av en sjuk person. Det blir ingen jävla människa på jorden frisk av. 

 

But it's your life after all.