Om att saker inte blir som man hade tänkt
Jag flyttade till den här staden för fyra år sedan. Och jag var så säker på att allting skulle gå som på räls. Att jag hade gjort mig av med alla mina demoner, och att livet äntligen skulle börja för mig.
Att hela flytten bara var ett sätt för mig att fly till en plats där jag skulle kunna leva som eremit, var något jag valde att inte tänka på.
Ingenting har gått som jag hade tänkt mig. Absolut ingenting. Med det sagt, så har vissa saker nog ändå blivit till det bättre. Utifrån sett, borde jag nog vara lycklig.
Det är jag inte. För enligt mina standards, har jag misslyckats något så grovt att jag inte ens vill tänka på det. Jag vill inte kännas vid det. Det finns kvar i bakhuvudet och ligger där och nöter. Och ju mer jag låter bli att kännas vid det, desto mer misslyckas jag.
I mina journaler finns vid upprepade tillfällen diagnosen recidiverande depression. Men det är inte det jag har. Det tror jag inte. Inte längre. Vad jag har är något slags kronisk miserabel melankoli eller bitterhet. Något sorts uppgivenhet och acceptans om att okej, jag är begränsad och misslyckad. Livet kommer aldrig att bli så som jag hade tänkt mig. Det suger. Det är så oerhört frustrerande. Men det är så det är här i livet. Jag är liksom inte den enda. Långt ifrån.
Men det grämer mig något så oerhört mycket. För jag är inte den som misslyckas. Jag är inte den som aldrig blir klar. Som aldrig kommer till skott. Som aldrig kommer vidare. Som lever i det förflutna. Jag är inte den personen.
Correction - Jag var inte den personen. Nu är jag den personen.