Att leva i ekorrhjulet
Jag har de senaste åren varit livrädd för ekorrhjulet. Panikslagen inför att fastna i livspusslet och att det var allt mitt liv blev. Och nu är jag mitt i det. Jag är en vuxen människa, och förväntas vara mogen och ansvarsfull, trots att jag fortfarande känner mig som en fjortonåring med kroppskomplex och orimliga dagdrömmar. Jag har en examen, ett jobb, en lön, räkningar att betala, en relation på distans, en halvtrasig bil och en stökig lägenhet. Aldeles för många dagar med övertidsjobb, långa nätter, sena kvällar i stallet eller på gymmet. En ångest som gör sig påmind här och där som behöver tryckas bort, genom att lyssna på raljerande podcasts eller dagdrömma om en bättre värld. Ett något oproportionerligt självförakt när jag gör minsta fel och en odräglig nöjdhet när jag gjort rätt eller bra ifrån mig. Jag är fortsatt inkapabel att ta hand om mig själv så som jag vet att jag borde, men jag kan i alla fall ta hand om mina djur. De som alltid är min räddning när jag inte orkar ta mig upp ur sängen. Jag fortsätter att lägga mycket energi och tankar på att hålla mig smal, för det är fortfarande en av de saker som betyder allra mest för mig här i världen, tragiskt nog. Misslyckas oftast med att bli smalare, men är i alla fall fortfarande ganska långt från överviktig. Detta är min vardag, mitt ekorrhjul.
I övrigt ser jag glädje i de små sakerna. Som att lönen nästa månad kommer vara högre än den här månaden på grund av extrapass. Att jag för första gången den här sommaren ska få betald semester. Eller att jag just idag lyckades springa 8 km fortare än på länge trots att blodvärdet ligger så lågt att man borde fundera på att ge mig en blodtransfusion. "Jaja, jag äter järn nu, det blir bättre snart." tänker jag och fortsätter som vanligt. Och ibland går man hem och är glad för att man lyckades komma i tid imorse eller att man helt enkelt gått en hel dag utan att totalt göra bort sig. En katt som spinner och stryker sig mot en när man kommer hem från jobbet. En häst som letar morotsbitar i ens fickor och som lägger huvudet på ens axel och blåser varmluft i ansiktet på en. När ens pojkvän kommer och lagar mat åt en så man i några dagar slipper leva på sin vanliga ensidiga "jag-orkar-verkligen-inte-laga-mat-så-jag-lever-på-yoghurt-och-sockerfri-glass-kost". The little things in life.
Och ibland känner jag att jag nästan kan lära mig att leva såhär, att jag kan acceptera att detta är allt jag får och att det är okej. Att det är allt någon någonsin får. En halvdräglig, stressig tillvaro där de små sakerna som ger en glädje är det man måste luta sig mot för att inte tappa förståndet. Jag kanske inte behöver något mer spektakulärt än så.
Som sagt. I alla fall ibland, känner jag så.