Misslyckad!
Jag åt inga mellis idag. Jag kan känna det i kroppen nu. Jag hoppas jag går ner. Men ändå, ångest. Ångest för allt. För trots att jag ätit typ tusen kalorier mindre än jag ska har jag ändå ätit mer än anorexin vill att jag ska äta. Jag känner mig trött nu. Och svag. Hur överlevde jag sista tiden innan inläggningen? 600 kalorier per dag, varav ca hälften tränades bort, eller alltihop.
Idag har varit så sjukt jobbig. Eftersom mamma och pappa inte är hemma på dagarna den här veckan kan jag göra som jag vill. Ingen märker. Ingen vet. Inte ens på vikten kommer de märka. För jag kommer fuska där också. Och jag vet att fusket bara ökar. Och med fusket ökar ångesten. Jag är rädd att den här veckan kommer föra mig tillbaka till ruta ett igen. Åh, vad ska jag göra? Livet är hopplöst.
Mina vänner tjatar på mig också. Säger att jag måste äta annars blir jag inte frisk. Men det där stämmer inte. Jag har ätit bra fram tills den här veckan typ. Så fort de släpper slutar jag kämpa och lyder anorexin istället. Vad händer om man äter alldeles för lite en dag? Det vet jag faktiskt inte. Inte egentligen.
På torsdag kommer jag ha nån sorts samtal med min behandlare. Jag hoppas att det kan hjälpa mig. För ingenting annat hjälper ju! Vad fan ska jag göra? Jag trillar ju bara dit igen hela tiden...
Varför kan jag inte kämpa? Varför klarar jag inte av det? Varför är mitt liv så jävla fucking jobbigt? Varför sitter jag här och tänker att så fort jag blir vuxen och flyttar hemifrån, då jävlar ska jag svälta migsjälv till döds. Svältandes är liksom allt jag har känns det som. Allt jag klarar.
När det gäller allt annat är jag bara misslyckad. Totalt och fullständigt misslyckad.