Ord och inga visor

Jag bad mamma köpa en kanelbulle till mig idag när hon var och handlade, för jag har tänkt äta det länge, men det har aldrig blivit av. Vi har inte haft några hemma, eller så har jag hittat på någon annan ursäkt och skjutit på det. Men nu är det gjort. Och jag grinade inte på bullen, fast det var nära en gång. 

När mamma kom hem med Den där kanelbullen och varsin muffin till mina bröder sa hon specifikt att bullen var min. Min 15-åriga brorsa invände med "hon är rädd för bullar". Sant, tänkte jag, och hur patetiskt låter inte det? Vem fan är rädd för en liten bulle liksom? Bara jag och alla andra ätstörda människor. Men idag åt jag den jävla bullen och visst, det kommer vara läskigt nästa gång också, men i lite mindre skala kanske. Och till slut kommer jag kunna äta en bulle bara sådär och ingen skulle någonsin tänka tanken att den här människan har faktiskt haft bullfobi. 

Dumma ätstörningar. Att bli lite tjock är förresten inte heller livsfarligt, om man inte väger typ 200 kg. Och om man ser sig runt på stan är det ju i princip inga som verkligen är farligt tjocka. De flera är faktiskt rätt hyfsat smala. Och inte kan väl alla dem ha ätstörningar och viktfobi och matfobi. Så man kan äta vad man vill egentligen. 

Så dra åt helvete jävla ätstörningslögner. Jag åt en bulle idag, och jag tänker göra det igen.