Söndagsångest
Alltid söndagsångest.
Imorgon börjar skolan igen vilket innebär att jag måste träffa människor som jag inte träffat på hela sommaren och att jag måste prestera och fokusera på ett sätt som jag inte vet om jag orkar med. Samtidigt som jag ska ta hand om min sjuka häst som visserligen verkar vara på bättringsvägen men fortfarande kräver tillsyn 50 gånger om dagen för att se till att han får i sig ngn form av mat och vatten så han inte svälter ihjäl. Dessutom ska han ha medicin fyra gånger per dag som måste ges på ett visst sätt i en viss ordning.
Visst är det lite lustigt? Jag som en gång i tiden tvingade mina föräldrar se på medan jag svalt mig själv till döds, har de senaste två veckorna fått se på hjälplöst medan min bästa vän på jorden har vägrat äta och blivit allt magrare.
Det är så fruktansvärt frustrerande och ledsamt. Det finns inte ens ord för att beskriva det.
Jag hade redan förlorat all sympati för anorektiker (faktum är att jag mer eller mindre avskyr dem) men efter den här upplevelsen har jag även förlorat all respekt. Det talas om hur fruktansvärt det är att en anorektiker kan vara så elak mot sig själv. Men hur fan kan de göra så mot sina närmsta, mot de som älskar en? Hur fan kan man vara så självisk?
Okej, jag vet svaret på den frågan. Det är lätt och naturligt att vara självisk. Jag har själv varit där. Och jag vet så väl att ingenting annat spelar någon roll. Och det gör mig förbannad. Samtidigt som jag vet att jag alla gånger skulle göra om det igen.
Men hur som helst - jag är glad att min lilla häst ändå verkar ha hittat lite livsgnista nu när jag ska gå i skolan hela dagarna. Kanske jag rentav kan koncentrera mig på något annat än honom i några timmar per dag. Jag hoppas det. Jag har inte råd att tappa fokus.
En mindre viktig fråga (totalt oviktig) som maler i mitt huvud: Vad ska jag ha på mig imorgon?
Jag hatar kläder. Har alltid varit för skoluniform och är innerligt ledsen över att jag aldrig fått ha det.
Men om två veckor är det praktik som gäller för hela slanten och då behöver jag i alla fall inte tänka på kläder. Skönt.