Här är ditt liv
25 år gammal. Drygt. Passerat bäst-före datumet osv.
Den värsta melankolin har nog ändå lagt sig i bakhuvudet, och gör sig inte påmind lika ofta. Visst är det så att nya miljöer triggar gamla mönster, men de är ändå hanterbara nu mera. Det är nog allt jag begär. Jag kan leva med det.
Perspektiv på livet skulle jag nog fortfarande behöva. En del av mig vill fortfarande inte växa upp - den stretar emot, skräckslagen inför allt ansvar som medföljer. Ansvar för andra och inte bara för en själv. En annan del av mig vet att jag måste, vet att man inte kan streta emot för evigt.
Jag är konstant kluven. Är det kanske så det ska vara när man är 25 år?
Så många år som jag levt i något sorts tomrum, en overklig värld mellan verkligheter. Människor som du och jag - vi klänger oss fast vid det som håller oss kvar i tomrummet. Hur ont det än gör oss, så är det ändå på något sätt tryggare än den värld som vi vet väntar på oss där ute.
Men jag kan inte klänga mig fast länge till nu. Har jag inte ändå längtat till verkligheten på något sätt? Jag är så nära nu, och det skrämmer mig. Ljuset som bländar, svider och värmer. Jag kan ta mig dit om jag vill, utan större svårighet. För första gången på väldigt länge så vet jag att alla hinder den här sista biten är sådana som jag kommer kunna klara av. Vägen ligger fri framför mig. Men vill jag? Allting börjar och slutar med min egen vilja.
Man ska inte tänka så mycket. Det är dumt.